Vikariens vardagliga vedermödor

Jag ser på Blogg.se:s startsida att det är flera bloggar med namn som syftar till dåligt mående som toppar läslistorna. Och visst, många mår dåligt. Men jag undrar också om det inte är lite trendigt emellanåt att vräka på och låtsaslida för att vinna sympatier. Jag mår sjukt jävla bra och jag tänker inte hymla med det. Det händer ibland att jag mår piss och då låter jag också världen höra det, men jag skulle aldrig döpa min blogg till "misär-bloggen" och vänta mig en massa läsare. Fast det kanske också är en anledning till varför jag har så få läsare...:P

Nej, som sagt, visst förstår jag att det finns många som mår dåligt psykiskt (och fysiskt med för den delen) och jag vill på intet sätt racka ner på dem. Men de som överdriver för att få läsare, eller för att få folk att kommentera deras status på Facebook, eller som tar plats för att uttrycka ett dåligt mående (överdrivet alltså), dem har jag bara en kommentar till. Lägg ner.

Jag tror också att psykisk ohälsa är något som går att bota. Inte nödvändigtvis med piller men nog sjutton kan man reda ut många problem genom till exempel kbt eller ändrade kostvanor eller liknande åtgärder. Fantastiskt. För jag tror inte att det är meningen att man ska lida sig igenom livet. Även om jag nu tittade på Little Miss Sunshine, denna fantastiskt söta och positiva film, och insåg att Steve Carell (med reservation för stavning) har rätt i sin roll som bögbror till Toni Colette (ännu en reservation för stavning). Tonåren är ett enda stort jävla lidande. För man dras mellan hopp och förtvivlan, man kan inte hantera varken sig själv eller sina medmänniskor, man tror att man är ensammast i världen, man super skallen av sig eller karvar sig i armen när ens pojk- eller flickvän gjort slut... Man är så pubertal att skallen nästan spricker av hormoner och man kan inte göra nåt åt det. Till alla tonåringar som eventuellt hittat till min blogg: Tänk på att nästan alla faktiskt lider sig igenom (genomlider) tonåren och blir riktigt skapliga vuxna till slut. Även om ni tycker att vi är slut i huvudet och bara helt väck och fattar ingenting så har vi faktiskt varit där. Vi har också sminkat oss helt förgäves och stått okyssta. Vi har förlorat oskulden i någons smutsiga vardagsrumssoffa. Vi har kräkts när vi ätit för mycket och sen fått dåligt samvete för att vi trott att vi nu blivit bulimiker. Vi har med andra ord varit där. Och vi överlevde.