Coolt.
Är det inte lite coolt att David Boati är reporter på Rapport? "killekill i maggropen, nu stänger jag igen dagboken." Lill-Erik,"Little Erik,shall you now read your own text you writed?" alla dessa klassiker...
Nej,jag är inte trött............
Prosit!
Nä,sömn är tydligen ruskigt överskattat. Fastän F sover så gott så är det inte meningen att jag ska få vila.
Jag skulle kunna berätta att jag gjorde storkok igår och nu har en rejäl laddning mat åt lillen. Men jag vill ju inte skryta... Haha. Istället vill jag hyll mitt beslut att köpa en matberedare. Det är riktigt lyxigt att bara tjoffa ner allt i den,vrida på en knapp och vips har man puré!
Tänk den som finge sova.
Igår fick jag inte sova. Inte förrän mellan sex och halv tio lyckades jag få vettig sömn. Och den här natten började visst också illa. För nu vaknade jag av att Freddan grät i sömnen och var hungrig. OCH jag hade inte klätt av mig utan låg med jeans och hela härligheten på. Varmt! Sambon måste ha nattat oss för jag hade täcket på mig nu,det har jag inget minne av att jag tagit på mig. Jag gör ett nytt försök att somna om,håll tummarna!
Vad fan!
Ska man nu inte kunna logga in på sin kära blogg med nån ordning längre? Ny sida? Bah. Det är bergis nån konspirationsteori. Suck.
Jag är inte snäll idag.
Jag är jävligt arg och irriterad. Måste agera passopp åt min karl som tycker att han är så sjuuuuuuk. Jag åt upp hans chokladbit i ren protest. Hoppas han märker det.
Nej, nu måste jag packa ner ungen i vagnen och gå ut på promenad. Så det blir nånting vettigt gjort här. Typ städa köket och diska och hela härligheten. Och äta mer choklad.
Jag är inte snäll idag.
Jag är jävligt arg och irriterad. Måste agera passopp åt min karl som tycker att han är så sjuuuuuuk. Jag åt upp hans chokladbit i ren protest. Hoppas han märker det.
Nej, nu måste jag packa ner ungen i vagnen och gå ut på promenad. Så det blir nånting vettigt gjort här. Typ städa köket och diska och hela härligheten. Och äta mer choklad.
Sen när?
Sen när blev Twitter ett aktat medium? I alla nöjesartiklar på Aftonbladet (överdrift men vafan) har nån liten löjlig kändis yttrat sig via Twitter. Det gör ju nöjesjournalistiken otroligt löjeväckande. Kan man inte längre fråga folk rätt ut? Har de inte råd med smartphones till sina anställda på redaktionen? Smått pinsamt tycker jag det är.
Och nu till något helt annat: var min text i föregående inlägg läsbar? Ren skit? Bra start? Märk väl,jag fikar efter kommentarer. Men bara om de är någorlunda rimliga. Ni kan vara anonyma om ni vill.
Sekvens.
Jag har börjat skriva igen. På nätterna. När jag får lite mer kvalitetstid. När älsklingarna sover. Vill ni läsa? (jag svarar ja åt er så ni slipper anstränga fingrarna i onödan...)
Jag står i stallsvalen och försöker städa när telefonen ringer. Jag svarar och klämmer fast luren med axeln medan jag smörjer upp ett huvudlag. Det är Claes som vill kolla att allt är lugnt med Simon och jag svarar jakande. Han ligger tryggt i vagnen hos sin mormor på uteplatsen. Jag sneglar bort över gårdsplanen och ser en bil svänga in och hastigt parkera bredvid min. Den står lite snett.
- hörru, kan du ställa dig närmare så jag kommer förbi med Donnie? Annars är det inne med hovmärken i dörren, ropar jag när jag hänger upp selen i repen på stallgången. Jag trycker ner kepsen på huvudet och tar på mig plasthandskarna, häller olja på svampen och börjar polera.
- hej Stina.
Jag dör nästan. Den hesa och lite försiktiga rösten är inte alls vad jag väntar mig. Jag tittar upp under kepsen. Adam står där med händerna i fickorna och ler.
Vi går en runda på gården och kallpratar. Jag är bra på det,att akta mig för att prata om det som måste pratas om. Hur det går med nya kurser, om han har några talanger att lära upp eller om alla är obildbara.
- som jag...
- lägg av nu Stina,du är ju ett ess!
Jag kapitulerar. Det är bara han som kan komma undan med en sån komplimang.
- men det är inte för att kolla på loppet ikväll som jag är här, säger han när vi återvänder till stallsvalen. Och utan att komma med ytterligare förklaringar trycker han sig mot mig och kysser mig med passionen och tafattheten hos en skolpojke. Så fullvuxen man och lärare han är. Jag trevar med händerna på hans höfter och rygg. Tankar irrar runt i huvudet. Rätt och fel. Claes och Simon. Adam och ett ögonblick av njutning. Allt rationellt tänkande rinner av mig. Jag står bara där,mitt i en kyss,med den man jag drömt om och sett som min vän i flera år.
- förlåt mig, Stina,säger han och tar av mig kepsen för att kunna dra sin hand genom mitt hår.
-va?
- förlåt. Jag borde inte ha kommit. Du får skit för det här,fastän det är mitt fel. Jag borde veta bättre.
- va?
- jag riskerar min familj och du riskerar din. För Guds skull,du har ju en liten!
- ja.
Jag häver mig upp mot honom och kysser honom,en torr och sträv och lovande kyss. Han kramar hela mig och det är mycket varmt.
- jag måste åka,viskar han när vi står mittemot varandra med rödkyssta munnar. Lycka till ikväll.
Jag nickar och när jag ser bilen glida ner från backen skriver jag ett sms till Therese. Min kloka och förståndiga Therese.
"har haft närkontakt med adam vad göra?"
Nattens dröm.
Inatt återupplevde jag förlossningen. Jag måste ha haft ont i magen nåt enormt, för den drömmen var inte att leka med. Och så fort jag vaknade och vände mig så fortsatte jag drömma. Och när Freddan sparkat på mig i en kvart så gick vi upp och mös i soffan. Han gillar soffhäng, min lilleman.
Jag blir glad.
Fina fina Katarina. Är världens lyckligaste som får vara din vän. Puss på dig!
I övrigt blir jag glad av min son som trots envis hosta envisas med att rulla in (eller skjuta sig framåt in) i bokhyllan. Hoppas att han blir beläst av det. Fast han har valt hyllan med Håkan Nesser-böcker, så han är väl som sin mor som inte är någon klassikerfantast direkt. Dvs. han undviker Brott och straff, Madame Bovary och alla andra högtravande blajböcker.
Och jag blir glad av choklad. Har faktiskt både en mjölkchoklad och en schweizernöt att smaska på tillsammans med sambon. INTE SMASKA PÅ SAMBON. Obs. Det här är inte någon pervoblogg. Usch på er att läsa så fel.
I övrigt blir jag glad av min son som trots envis hosta envisas med att rulla in (eller skjuta sig framåt in) i bokhyllan. Hoppas att han blir beläst av det. Fast han har valt hyllan med Håkan Nesser-böcker, så han är väl som sin mor som inte är någon klassikerfantast direkt. Dvs. han undviker Brott och straff, Madame Bovary och alla andra högtravande blajböcker.
Och jag blir glad av choklad. Har faktiskt både en mjölkchoklad och en schweizernöt att smaska på tillsammans med sambon. INTE SMASKA PÅ SAMBON. Obs. Det här är inte någon pervoblogg. Usch på er att läsa så fel.
Funderar.
Ibland tar jag faktiskt åt mig.
Ibland undrar jag vad jag gör för fel.
Ibland känns det faktiskt som om jag är överflödig.
Ibland är jag väldigt ensam.
Ibland sårar ord mer än man kan tro.
Ibland gör jag fel.
Ibland ångrar jag saker jag sagt och gjort.
Ibland är jag fruktansvärt elak.
Ibland är det mitt fel.
Men frågan är om jag förtjänar straff och smärta när det inte är jag som gjort de fel jag blir skylld för.
Frågan är.
Jag är inte ofelbar. Klandra mig för de fel jag gör, inte för de jag inte gör.
På modet att må dåligt?
Jag ser på Blogg.se:s startsida att det är flera bloggar med namn som syftar till dåligt mående som toppar läslistorna. Och visst, många mår dåligt. Men jag undrar också om det inte är lite trendigt emellanåt att vräka på och låtsaslida för att vinna sympatier. Jag mår sjukt jävla bra och jag tänker inte hymla med det. Det händer ibland att jag mår piss och då låter jag också världen höra det, men jag skulle aldrig döpa min blogg till "misär-bloggen" och vänta mig en massa läsare. Fast det kanske också är en anledning till varför jag har så få läsare...:P
Nej, som sagt, visst förstår jag att det finns många som mår dåligt psykiskt (och fysiskt med för den delen) och jag vill på intet sätt racka ner på dem. Men de som överdriver för att få läsare, eller för att få folk att kommentera deras status på Facebook, eller som tar plats för att uttrycka ett dåligt mående (överdrivet alltså), dem har jag bara en kommentar till. Lägg ner.
Jag tror också att psykisk ohälsa är något som går att bota. Inte nödvändigtvis med piller men nog sjutton kan man reda ut många problem genom till exempel kbt eller ändrade kostvanor eller liknande åtgärder. Fantastiskt. För jag tror inte att det är meningen att man ska lida sig igenom livet. Även om jag nu tittade på Little Miss Sunshine, denna fantastiskt söta och positiva film, och insåg att Steve Carell (med reservation för stavning) har rätt i sin roll som bögbror till Toni Colette (ännu en reservation för stavning). Tonåren är ett enda stort jävla lidande. För man dras mellan hopp och förtvivlan, man kan inte hantera varken sig själv eller sina medmänniskor, man tror att man är ensammast i världen, man super skallen av sig eller karvar sig i armen när ens pojk- eller flickvän gjort slut... Man är så pubertal att skallen nästan spricker av hormoner och man kan inte göra nåt åt det. Till alla tonåringar som eventuellt hittat till min blogg: Tänk på att nästan alla faktiskt lider sig igenom (genomlider) tonåren och blir riktigt skapliga vuxna till slut. Även om ni tycker att vi är slut i huvudet och bara helt väck och fattar ingenting så har vi faktiskt varit där. Vi har också sminkat oss helt förgäves och stått okyssta. Vi har förlorat oskulden i någons smutsiga vardagsrumssoffa. Vi har kräkts när vi ätit för mycket och sen fått dåligt samvete för att vi trott att vi nu blivit bulimiker. Vi har med andra ord varit där. Och vi överlevde.
Nej, som sagt, visst förstår jag att det finns många som mår dåligt psykiskt (och fysiskt med för den delen) och jag vill på intet sätt racka ner på dem. Men de som överdriver för att få läsare, eller för att få folk att kommentera deras status på Facebook, eller som tar plats för att uttrycka ett dåligt mående (överdrivet alltså), dem har jag bara en kommentar till. Lägg ner.
Jag tror också att psykisk ohälsa är något som går att bota. Inte nödvändigtvis med piller men nog sjutton kan man reda ut många problem genom till exempel kbt eller ändrade kostvanor eller liknande åtgärder. Fantastiskt. För jag tror inte att det är meningen att man ska lida sig igenom livet. Även om jag nu tittade på Little Miss Sunshine, denna fantastiskt söta och positiva film, och insåg att Steve Carell (med reservation för stavning) har rätt i sin roll som bögbror till Toni Colette (ännu en reservation för stavning). Tonåren är ett enda stort jävla lidande. För man dras mellan hopp och förtvivlan, man kan inte hantera varken sig själv eller sina medmänniskor, man tror att man är ensammast i världen, man super skallen av sig eller karvar sig i armen när ens pojk- eller flickvän gjort slut... Man är så pubertal att skallen nästan spricker av hormoner och man kan inte göra nåt åt det. Till alla tonåringar som eventuellt hittat till min blogg: Tänk på att nästan alla faktiskt lider sig igenom (genomlider) tonåren och blir riktigt skapliga vuxna till slut. Även om ni tycker att vi är slut i huvudet och bara helt väck och fattar ingenting så har vi faktiskt varit där. Vi har också sminkat oss helt förgäves och stått okyssta. Vi har förlorat oskulden i någons smutsiga vardagsrumssoffa. Vi har kräkts när vi ätit för mycket och sen fått dåligt samvete för att vi trott att vi nu blivit bulimiker. Vi har med andra ord varit där. Och vi överlevde.
Hosta.
Stackars lille Fredrik fortsätter hosta. Så vi ringer BVC på måndag och reder ut det hela, för nu får det vara nog. Han är ju inte sjuk på annat sätt men det är så jobbigt för honom att hosta hela tiden... Snart en månad har vi kraxat, lilla familjen. Inte roligt alls.
För övrigt känner jag mig lite ensam. Det blir nog lätt så när man inte vill ut och smitta ner andra. Men nu börjar det tära på mig att bara sitta hemma och häcka hela dagen.
Jag ska åka och handla. Köpa mig en stor sjujävla chokladkaka. Mums. Because I'm worth it. Ska även lämna in vår gåstol till loppis, den är så äcklig och sunkig. Och jag börjar värdesätta fräscha grejer, vill inte ha nåt som stått i en gammal skrubb, med intorkat barnkräks och dregel. Det spelar ingen roll att jag skrubbat den hur mycket som helst, den är ändå äcklig. Så det får bli en ny i så fall... Sen.
För övrigt känner jag mig lite ensam. Det blir nog lätt så när man inte vill ut och smitta ner andra. Men nu börjar det tära på mig att bara sitta hemma och häcka hela dagen.
Jag ska åka och handla. Köpa mig en stor sjujävla chokladkaka. Mums. Because I'm worth it. Ska även lämna in vår gåstol till loppis, den är så äcklig och sunkig. Och jag börjar värdesätta fräscha grejer, vill inte ha nåt som stått i en gammal skrubb, med intorkat barnkräks och dregel. Det spelar ingen roll att jag skrubbat den hur mycket som helst, den är ändå äcklig. Så det får bli en ny i så fall... Sen.
Slut på semester, nu börjar arbetet.
Plugget börjar nästa vecka. Jag är hemma igen efter en långhelg i Rännö. Fredrik hostar fortfarande men börjar äntligen få sovrutiner...:)
Nu äntligen.
Nu börjar jag se ljuset i tunneln. Förkylningen som hållit mig i ett järngrepp i över en vecka börjar tappa orken. Tur man är viking. För Björn är en vekling som tycker synd om sig själv. Det är nämligen hans tur att hosta lungorna på sned. Fredrik börjar också bli piggare. Tack och lov.
Snart är det dags för termin två på magisterprogrammet. Irländsk film och drama samt avancerad litteraturteori. Den senare kursen har jag börjat på en gång tidigare men inte gjort färdigt. Den är svår. Jag kommer garanterat att gnälla. Tro mig. Har ännu inte fått något betygsbesked på de två kurser jag läst i höst, men jag hoppas de är godkända. Annars vete sjutton vad jag gör. Läser om poesikursen gör jag INTE. Svårt. Vedervärdigt svårt. Och en massa ordbajs. Jag menar, hur mycket kan man analysera en diktjävel? Skulle vilja se nån av mina fellow students analysera Barfotabarn av Ferlin på 3000 ord. Det är stört omöjligt. Om man inte vill totaldissekera dikten förstås.
På spåret var en glad överraskning. Jag älskar Ferlins dikter. Och att få höra Olle Ljungström sjunga En valsmelodi. Mumma för en förkyld småbarnsmamma. Jag skrek ut svaret på frågorna innan låten ens hade börjat, och minsann, hade jag inte helt rätt också?! I övrigt är det en svår omgång, och jag får känna mig lite lätt dum i huvudet när jag inte kan svaren. Jag menar, lärare som jag är borde jag väl vara skapligt allmänbildad???
Snart är det dags för termin två på magisterprogrammet. Irländsk film och drama samt avancerad litteraturteori. Den senare kursen har jag börjat på en gång tidigare men inte gjort färdigt. Den är svår. Jag kommer garanterat att gnälla. Tro mig. Har ännu inte fått något betygsbesked på de två kurser jag läst i höst, men jag hoppas de är godkända. Annars vete sjutton vad jag gör. Läser om poesikursen gör jag INTE. Svårt. Vedervärdigt svårt. Och en massa ordbajs. Jag menar, hur mycket kan man analysera en diktjävel? Skulle vilja se nån av mina fellow students analysera Barfotabarn av Ferlin på 3000 ord. Det är stört omöjligt. Om man inte vill totaldissekera dikten förstås.
På spåret var en glad överraskning. Jag älskar Ferlins dikter. Och att få höra Olle Ljungström sjunga En valsmelodi. Mumma för en förkyld småbarnsmamma. Jag skrek ut svaret på frågorna innan låten ens hade börjat, och minsann, hade jag inte helt rätt också?! I övrigt är det en svår omgång, och jag får känna mig lite lätt dum i huvudet när jag inte kan svaren. Jag menar, lärare som jag är borde jag väl vara skapligt allmänbildad???
För ett halvår sen.
Just nu, idag, inatt, fast för ett halvår sedan, låg jag på en sjukhusbrits och tryckte i mig lustgas för glatta livet. Tankarna var många och förvirrade och mitt uppe i allt "vi tappar hjärtljuden,du MÅSTE röra på dig"... Den som har så ont som jag hade då kan ju prova att sitta på enpilatesboll, inte att rekommendera. All smärta i världen bleknar ju när man får det där lilla knytet på magen. Eftersom jag var så groggy efter förlossningen så missade jag vad det blev för kön,så jag fick fråga Björn. Och så helt plötsligt var jag mamma till en Fredrik.
Vi är lite ynkliga vi.
Fredrik ärvde visst min vidriga förkylning. Han grät sig igenom hostattackerna igår och sov mest hela dagen. Jagfick därmed inte mer än tre timmars sömn och mår således inte särskilt bra själv. Har dåligt samvete för att jag smittat ner honom. Min lilla älskade pojke. Han är i alla fall piggare idag, men sover halvdåligt. Nu har han sovit hos mig i en timme, så han får ju lite vila.
